Tänt va’re här - pass upp för kycklingarna!

Vi har fått låna en BMW, en riktig klassiker, säger Ging när jag och Gunbritt vaknar. Varför då undrar vi. Verksta’n har fått problem, de behöver lite extra tid för att justera kopplingen förklarar käre maken.

Det gör inget, vi ska åka till Ban Krut nästa morgon. Men verkmästaren är irriterande - han ringer varje timme och säger "ojojoj va svårt det var, vi behöver en liiiiten stund till på oss, men vi är nästan klara!" Men dom blir aldrig riktig klara - bara nästan!

Vi åker i den lånade BMW:n från tidigt 60-tal till familjesammankomsten på Suan Arhan Kratorn, restaurangen där man kastar grillade, brinnande kycklingar. Det blir min mors första möte med min mans släkt. Språkproblemen klaras av på rationellt sätt. Gunbritt pratar engelska uppblandat med svenska och Gings far pratar thailändska. Jag hoppas du tycker om Thailand säger Gings far - Oh ja, säger mor Gunbritt, din son är så lik dig!

Kvällen flöt på, alla åt och drack av hjärtats lust. Fast jag blev lite putt - vi fick betala extra till kastaren och cyklisten. Tydligen kastas bara brinnande kycklingar kostnadsfritt under fredagar och lördagar! Hur som helst hade vi en livad och lyckad afton med släkt, vänner, god mat och whisky.

Men bilen lyste fortfarande med sin frånvaro! Verkmästaren började gå oss på nerverna. Han ringer under kvällen "ojojoj, - det här är svårt - kan vi behålla bilen till i morgon bitti?" Vi gick och lade oss med en lätt oro, skulle vi komma iväg? Vi började tvivla - och det gjorde vi rätt i. Verkmästaren visade sig vara en fantastisk mekaniker, men inte på nya moderna bilar. Fortsättning följer...