Klockan fem skulle vi kliva upp för att hinna till flygplatsen - kvart i sex vaknade tack och lov Ging - Gunbritt landade klockan sex! Fem minuter efter uppvaknandet satt vi i bilen och i rena försenings-chocken hittade vi, i mörkret, direkt till Suvarnabhumi!Vi hann knappt in förrän mor Gunbritt messade: Jag står här, var är ni! Då kunde vi släntrat fram och sett ut som om vi väntat länge... men vi såg ut som något katten släpat in så det bara att erkänna att vi sovit över.
Nu skulle vi bara åka tillbaka till den lånade lägenheten, lätt som en plätt - nu var det ju dessutom ljust. Men vi hittade inte hem! Det tog en kvart till flygplatsen. Efter två timmar gav vi upp. Körde in till vägkanten och ringde Gings styvsyster som äger lägenheten. Hon letade rätt på oss på moppetaxi och lotsade oss till lägenheten. Man ska se positivt på tillvaron; Vi har sett väldigt mycket autentiska thailändska områden i Bangkok och Gings styvsyster har nog inte slutat skratta än!
Här bodde vi - balkongen mitt emot är typiskt thailändsk - där har man halva bohaget och ofta även kokmöjlighet. Ging vilar på moppen utanför vår port där det naturligtvis finns en minirestaurang. Det fanns överhuvud taget otroligt gott om mat i bostadsområdet. Mycket mer mat än parkeringsplatser! Frukt, grönsaker och en massa matkärror med diverse läckra och mindre läckra rätter.
Efter morgonens oväntade sightseeing somnade Gunbritt och jag direkt! Ging kom då på den strålande idén att åka och justera kopplingen lite grann. Han var ju trots allt i Bangkok, där de bästa och billigaste verkstäderna finns. Trodde han ja... fortsättning följer...
Men visst är det de "jobbiga/tokiga" händelserna som man minns bäst och mest efteråt när man ser tillbaka på en resa, iallafall funkar jag så konstigt! Det jag kan grina åt när det sker kan jag skratta gott åt efter ett tag!
SvaraRaderaKramkram Carina
Carina, jag tror de flesta funkar så - vi är åtminstone två, för jag gör det också. Det blir bättre historier av strul än av vackra stränder ;-)
SvaraRaderaMen va f....
SvaraRaderaHur lyckas ni med så mycket strul? Jag tycker att jag brukar vimsa till det. Hmmmm, jag kanske är en j-l till organisatör när allt kommer omkring! :-)
Jag brukar INTE vimsa till det alls - det är faktiskt sant. Jag är extremt organiserad.
SvaraRaderaDetta måste vara resan som är undantaget från regeln! För som sagt, fortsättning följer ;-)
Värsta "cliff-hangern" du skapar i din berättelse! När kommer fortsättningen......!!!
SvaraRaderaAha..! Mamma är thai!! Det ser ut som på deras balkong!
SvaraRaderaJohanna, jag måste tänka till lite. I nästa avsnitt finns både galna verkmästare och flygande kycklingar ;-)
SvaraRaderaKjell, men då vill väl inte din mamma ha DN ;-)
Så är det: I "Nancy" France med husvagn fick vi fel på bilen en bärgare hämtade bilen(den bilen ser vi inte mer trodde vi,vart åkte han?) vi blev kvar i husvagnen på en brandstation till dagen efter, då vi blev hämtade till verkstan, tror du vi hittade tillbaka? Hur många branstationer tror du det finns i Nancy? Tur att bärgaren kom tillbaka och visade vägen med att köra före. Idag flera år senare är det en glad historia
SvaraRaderaPelle, det är bra att fara vilse tycker jag. Man får se så mycket mer!
SvaraRaderaUrsäkta mig, men var det frun i huset som var vägvisare är jag inte ett dugg förvånad =)
SvaraRaderaÅsa, det inte jag, faktiskt.... även om man skulle kunna trott det ;-)
SvaraRadera