Malin Sävstam skrev "När livet stannar" några år efter att hon förlorat två av sina tre barn, sin make samt nära vänner i tsunamin i Khao Lak. Jag har haft boken länge men inte vågat läsa den. När jag väl började var det svårt att lägga ifrån sig den, boken är lättläst och griper tag i hjärteroten. Malin beskriver sorg som nästan dödar, man bara nästan. Så ha näsdukar i beredskap, men läs den!
Läs vad andra bloggare skriver om Malin Sävstam, tsunami, Thailand
Jag har läst den och tycker också den är jättebra. Rekommenderas.
SvaraRaderaJag var i Khao Lak förra året, tyvärr inte innan Sunamin, så jag kan inte jämföra, men det såg öde ut, asfalt stigarna ned till beachen slutade med igen växt ingenting.
SvaraRaderaköpte dvd men det var mest ett frossande i uppsvällda kroppar inget att rekommendera, tror säkert boken är bättre.
Lena, ja visst var den bra!
SvaraRaderaPelle; Tycker Khao Lak är jättefint nu. Var var du där vägarna slutade i inget? Långt upp på kustremsan? I Nang Thong och Bang Niang är det då helt klart igen.
Ang dvd:erna från tsunamin. De som säljer dessa borde låsas in, det är grymt osmakligt! Boken är inte spekulativ alls, det är en berättelse från en drabbad. Mycket bra.
Jag skulle tro att det var förbi centrum,längre bort, förbi polisbåten på land, vi mötte en äldre dam som beklagade sig över att allt var borta, jag vet inte namnen på stränderna, men det var så stilla,jättelång strand som verkade lite öde, det var som till höger när man tittade ut mot havet.
SvaraRaderaMan blev lite tagen.
Okidoki, då var ni nog vid Khuk Khak eller Pakarang. Där är det fortfarande rätt tomt även om det återuppbyggts en del ställen.
SvaraRaderaÅh herre min skapare! Sånt här klarar jag inte av att läsa;(
SvaraRadera?
Min svärmor är dagislärare o förlorade en liten tjej fr. sin avdelning. Tack o lov återfanns hon till slut o kunde flygas hem och begravas. Alla barnen från dagiset gick med varsin ballong som dom släppte upp i luften. I stället för en vanlig begravning så hölls en sångstund med hennes favoritsånger och alla hennes kompisar fick rita en teckning och gå fram o lägga vid kistan. Man hade med en egen barntrubadur som sjöng o det var som föräldrarna ville. Det var alltså inget prat om Jesus o Gud för dom var inte riktigt redo för sånt prat. Idag är ju kyrkan lite mer samarbetsvillig och ändrar på sina ritualer om man ber om det.
Nu blev jag gråtfärdig bara av att tänka på söta lilla 5-åriga Saga;( Min äldste kille lekte med henne när han var med farmor på jobbet.
När svärmor kommer ned skall vi åka till Khao Lak o lägga blommor i havet åt föräldrarna.
Ha det bra!
Hej familjen V jag läser din blogg! också, intressant lite gullig om jag säger så.
SvaraRaderaVisst blir man berörd när tsunamin kommer på tal, även om jag inte har någon nära som drabbades
Fam V; det trodde inte jag att jag skulle klara heller, därför har jag haft boken liggande väldigt länge. Men som sagt den är klart läsvärd, även om den är tung. Den är inte deprimerande tung för ljuset kommer tillbaka till livet även för denna lilla familj. Den finns viss visdom att hämta hos någon som genomlevt dylik katastrof.
SvaraRaderaHoppas ni åker upp och lägger blommor åt Saga. Alla öden griper tag i en en och det var så många "sagor" som försvann den dagen.